Ibland så...
Ibland så undrar jag varför saker och ting krånglas till. Visst visst inte för att jag är särskilt okomplicerad eller så. Jag är fullt medveten om att jag nog snarare är expert på att krångla till saker och ting.
Är det då mitt fel att saker blir krångligare än vad det behöver vara?
Eller är det så att det egentligen inte alls är jag som krånglar till saker. Utan det hela handlar om en "biverkning" av andras krångel och jag har missuppfattat det hela och läst in det som en "kod" att så här ska det vara och hanteras?
Jag vet att jag tänker för mycket och att min hjärna inte är som andras hjärna, utan min hjärna är fullkomligt unik i detta samhälle sett. Eller för att uttrycka det hela i klar språk så är min hjärna skadad och jag är en sådan där som knaprar piller för att kunna "passa in" eller "fungera" med och runt samhället.
Fast ärligt talat så struntar jag i vad människor anser om piller eller inte. Och vad andra gör och inte gör med piller eller inte.
Jag är stolt för att jag är jag och inte en fullt fungerande kopia utav samhället. För att åter igen ta det i klar språk: Jag är stolt för den jag är och vill inte under några som helst omständigheter byta min hjärna mot någon annans.
Men fortfarande känner jag mig något bitter för att jag inte förstår varför det krånglas till.
Over and out
Är det då mitt fel att saker blir krångligare än vad det behöver vara?
Eller är det så att det egentligen inte alls är jag som krånglar till saker. Utan det hela handlar om en "biverkning" av andras krångel och jag har missuppfattat det hela och läst in det som en "kod" att så här ska det vara och hanteras?
Jag vet att jag tänker för mycket och att min hjärna inte är som andras hjärna, utan min hjärna är fullkomligt unik i detta samhälle sett. Eller för att uttrycka det hela i klar språk så är min hjärna skadad och jag är en sådan där som knaprar piller för att kunna "passa in" eller "fungera" med och runt samhället.
Fast ärligt talat så struntar jag i vad människor anser om piller eller inte. Och vad andra gör och inte gör med piller eller inte.
Jag är stolt för att jag är jag och inte en fullt fungerande kopia utav samhället. För att åter igen ta det i klar språk: Jag är stolt för den jag är och vill inte under några som helst omständigheter byta min hjärna mot någon annans.
Men fortfarande känner jag mig något bitter för att jag inte förstår varför det krånglas till.
Over and out
Ibland blir det bara för mycket
Ibland blir det bara för mycket. Jag borde vara den lyckligaste människan i hela världen. Ibland springer tiden för fort. Jag borde vara fylld av energi. Ibland blir allt bara så deppat. Jag borde glädjas med alla framsteg. Ibland skriker mitt innre av en tomhet.
Det är bara ibland som allt bara slängs ut i en ovishet som varken har mark under fötterna eller land i sikte.
Jag tänker för mycket, jag vet. Jag jobbar hårt på att inte tänka. Jag håller andan, biter mig i fingret, försvinner in i mig själv, räknar allt som går att räkna, fåglar trappsteg, löv, stjärnor, steg, ljud, allt allt allt går att räkna minst en miljon gånger. Ibland råkar något fokus fastna lite för hårt och det blir en ritual eller ett tvång. Välj själv att kalla det vad du vill. Men för mig är det bara ren överlevnad många gånger. För mig är det bara ett effektivt sätt att fokusera. Jag lider inte av att ha mina mönster, jag lider snarare av att inte ha något mönster. Min hjärna behöver miljarder av sekunders aktivitet varje minut. Det är aldrig tyst eller tomt i mig. Till och med tystnad har ett skrik.
Jag kan fånga upp ett fokus och jag kan behärska mig till den gränsen att inget syns utan på. Inget av mitt kaos syns utåt när det väl gäller. Men jag klarar inte att förmå mig att ha den enorma energin eller focuset att klara 40 timmar i veckan om och om igen och igen.
Och jag känner mig i stort sätt alltid som världens mest uslaste människa och knappt värd luften jag andas. När jag gång på gång inser att hur högt eller hårt jag än önskar, så passar jag inte in i samhället när det gäller slit, släp, eftersträvan till 100% totalt häst jobb att klara av varje dag som "alla andra arbets myror".
Men som sagt, ibland blir det bara för mycket och då skriker min hjärna så hårt att tårarna rinner i ett desperat försök att dränka skriket.
Kyss å Hey
Trasig glödlampa och byebye tånagel
Trasig glödlampa och byebye tånagel.
Tja vad ska jag säga? Glödlampan i badrummet tyckte igår att "Nej men tack och hey nu ger jag upp."
Visst efter 2 år så är det okey att ge upp. Men varför passar den på när vi just exakt för tillfället inte har någon extra hemma???
Men jaja visst fine dra bara 😁
Som många i dagenssamhälle så är jag ju utrustad med en telefon så tandborstning och toa bestyr vart avklarat med den otroligt mysiga belysningen som mobilen avger *not*
Och i morse efter att klockan fått sig en smäll eller två så står jag där liktförbaskat och klickar på knapp fan och undrar "varför i ***** funkar inte lampan för??"
Så gott folk, min erfarenhet av denna morgon är: Om lampan inte fungerar kan följande med storsanorlikhet inträffa.
1. Morgon dusch i mörker piggar inte upp.
2. Avståndsbedömningen blir inte den samma som i ljus.
3. Mascara borsten är inte najs i ögat.
4. Julle (tvättmaskinen) låter inte bli mina tår.
Och nu käraläsare så kan jag meddela att försöka "passa på handla lampa samtidigt som annat" är inte min grej.
För när jag var in på macken för att köpa plåster innan jobbet. Så kom jag då fan inte ihåg lampan. Och när jag står på jobbet slår det mig vad jag glömt. "Men jag tar det sen när jag ändå måste handla...".
Så på väg hem från jobbet halv springer jag genom tokregn, förbi vårat hus och in på affären, handlar. Springer fort som fan genom ännu mera tokregn, hem, av med kläder som nog fasiken är blötare än klädsim, ska hoppa in i duschen och sträcker in handen och trycker på knappen...
Jag har glömt att köpa den gbdateqfjklnvgylkv lampan!!!!
Argt slänger jag in tvätt i Julle, får igång den. Och går in i duschen ändå för att få tillbaka värmen i kroppen. Lyckas släppa ilskan och tycker att det är lite mysigt att duscha i mörker. Kliver ut ur duschen, sträcker mig efter handduken och lyckas sopa tårna i Julle !!!! Lilltånagelt tackar för sig och nageln bredvid tycker att "nej men vi går av så där lagom oskönt".
Men det är nog ingenfara, för jag har ju plåster i alla fall...
Kyss å svejjs från Naglarnas icke härskande tåfot
dryjd
Idag känns allt bara otroligt bajs bajs bajs. Grinig, frustrerad, tjurig, taggig, rhdkfjnhpaeijg
För mycket tankar i huvudet och för lite att göra och ja...behöver jag ens fortsätta?
.
Var iväg och tog bort bandage och stygn idag. + att jag fyllde på B12. Och idag så kändes det ungefär som att hon använde en sprutnål som var 4dm lång och 1cm bred. Men antar att det kändes så mest för att jag inte är som jag ska just nu. Känner mig bara *suck*
.
Och ja sen var det ju bandagets tur. Och allt hade läkt jätte fint. 7 stygn, 4 som smidigt gick att få bort, 3 som inte ville bort. Såret hade försökt läka in/över de, och ja det kändes...
.
Fattar inte vad i helvette som händer i huvudet mitt just nu...eller jo, men nej, men AHHHH.
.
Jag står inte ut med mig själv ibland, så varför står andra ut med mig?
Hurra Hurra Hurra
Som rubriken lyder så Hurrar jag mig själv idag. Och detta har nog varit en av de längsta dagarna hittills, ja nu har vi ju inte passerat så många dagar på detta år. Då jag har haft den ära att dela födelsedag med min underbara Farfar, så känns denna dag lite extra jobbig och bakvänd. För han finns inte längre <3
.
Jag har försökt att fördriva dagen med film film och film. Lyckades mata Ture (diskmaskinen) och känner mig rätt så nöjd. MEN DET BÖRJAR BLI VÄÄÄÄÄÄÄLDIGT TRÅKIGT NU!!!!
,
I och med att jag har opat handleden, så har jag feting bandage och får inte lyfta, vrida, använda osv handen.
Så pussel och film är typ det enda jag lyckas underhålla mig med. Och jag är högerhänt så gissa vilken hand det INTE opade...vänster så klart. Ska bli så skönt när jag får börja använda handen igen...för då kan jag få på mig lite vettiga kläder igen och känna mig fin och fräsch...*längtar*
Moget...idiot
Okey årets första inlägg var ju inte tänkt att bli ett BFF inlägg men okey då.
Vart nyss uppringd på dolt nummer av en man som kallar sig jakob som moget nog var ett inspelat "band" eller app helvettes skit saker som numera finns i en hel uppsjö.
I alla fall så är jag tydligen en bögjävel som suger kuk. Och ja rest kommande ord är "din mamma" "fitta""hora" ect ect
Så om nu någon "jakob" skulle läsa detta eller kännas vid detta så kan jag bara säga följande: kul att du/ni har denna energi att göra detta. Och otroligt moget av dig/er.
Jag är i alla fall inte ett dugg rädd för dig/er
Grått...
Allt känns bara så otroligt bajsigt segt idag...med.
Hur ska jag palla med denna höst? Många höstar har jag gått igenom med tillhörande deppighet osv...
Men denna höst har redan nu kommit till punkten värdelös-segt-ånest-mardrömms liknande dagar och nätter.
Mardrömmarna som numera besöker min hjärna är så konstigt groteskt vridna att jag vågar knappt somna om. Jag vaknar av att jag skriker och gråter. Får så otroligt dåligt samvete att sambon inte får den sömn han behöver.
Fuck...livet suger verkligen just nu...
Bläää
Idag är det verkligen bara en blää dag. Pallar inte att resa mig ur sängen, vill bara krypa under täcket och bara försvinna. Orkar inte med denna vidriga höstdepp grej i år igen...
Absolut älskar jag min sambo som betyder allt för mig. Och min familj som står och peppar älskar jag med. Men likt förbannat så känner jag mig bara blää och less. Vilket leder till dåligtsamvete, vilket skapar ångest, vilket leder till tårar...och som leder till mer värdelöshets tankar...
Förmodligen världens töntigaste i-lands problem
Ja precis som rubriken så kommer detta nog att klassas som ett av världens töntigaste i-lands problem...
Självklart får folk spela musik, skrika, högljud sex, duscha halva natten....ja va fan som helst är folk fria till att göra och egentligen så bryr jag mig inte så värst mycket om vad grannen gör eller inte gör. För jag är inte heller perfekt i något och jag kan oxå föra oväsen.
MEN JAG BLIR TOKIG PÅ DENNA JÄVLA DUNKANDE BAS ÄCKEL!!!
Visst jag tycker oxå om musik och bas och annat dret. Men när jag endast uppfattar vibbrationerna av basen så vill jag bara kräkas. För i min värld med min hörselskada så upplever jag många ljud via vibbrationer. Och för alla som har "coola" över basade bilar ect ect så upplever jag er som ett enerverande oljud och vibbrationerna får mig att
må illa rent ut sagt.
Enda sättet jag kan likna dessa vibbrationer med för er "normal" hörande är:
Tänk att du står mellan två tågspår och x2000 passerar samtidigt på varsit spår. Det trycket och oljudet som uppstår då är ungefär som jag upplever era "coola" baser.
Och ja jag blir jävligt trött och hängig av detta som du kanske förstår.
Varför???
Denna natt som de senaste nätterna har jag bara känt mig så oerhört bitter och less på mångt och mycket.
Vet inte om det är åtsidosatt jag känner mig eller vad för ord jag ska använda.
Varför i helvette slutar folk att höra av sig? Och vad fan har jag gjort folk?
"Åhh du måste ju ha jätte många vänner runt omkring dig du som bott på så många ställen". Eller "du som känner så många kan du fixa någonstans att sova?".
Men va fan...det finns inte många vänner i mitt liv och jag vet inte några sov platser någonstans och bara för att jag bott på många ställen betyder väl inte att jag har många vänner?
I grundskolan var vi 64 elever i årskullen. Endast 1 har kontakt. I gymnasiet var vi 80 elever i årskullen. Endast 1 har kontakt. Efter 5 år på folkhögskola och massa elever. Endast 2 har kontakt.
För några år sedan var jag på 10 års rejunion från grundskolan. Och där vart jag ifrågasatt varför jag var där, jag är ju en svikare som lämnade allt och flyttade.
Om det nu mot förmodan skulle vara någon från den tiden som läser detta så kan jag inget annat säga än = det var inte jag som svek. Utan ni som svek när ni vände ryggen mot mig när jag vart sjuk.
Jag är stolt över mig själv som flytta endast 17år.
Jag är stolt över mina få som velat hålla kontakten.
Jag är stolt över att jag tagit mig så här långt.
Men priset jag fått betalat är att när inte min finaste sambo (som är mitt allt) är hemma/ledig så sitter jag helt jävla fucking alone. Om jag inte (som det känns just nu) ger mig ut på jakt eller lägger ner enormt mycket energi på att höra av mig kors och tvärs för att "slippa" vara ensam.
Det är inte någon som spontant ringer eller messar om att ses eller bara ändå. Det är inte någon som spontant plingar på dörren för en kaffe eller så.
Under 5 år som jag bott på detta ställe så är det 2 utanför familjebanden har plingat på dörren och umgåtts utan att jag måste jaga...
