rosadun

Denna natt som de senaste nätterna har jag bara känt mig så oerhört bitter och less på mångt och mycket.

Vet inte om det är åtsidosatt jag känner mig eller vad för ord jag ska använda.

Varför i helvette slutar folk att höra av sig? Och vad fan har jag gjort folk?

"Åhh du måste ju ha jätte många vänner runt omkring dig du som bott på så många ställen". Eller "du som känner så många kan du fixa någonstans att sova?".

Men va fan...det finns inte många vänner i mitt liv och jag vet inte några sov platser någonstans och bara för att jag bott på många ställen betyder väl inte att jag har många vänner?

I grundskolan var vi 64 elever i årskullen. Endast 1 har kontakt. I gymnasiet var vi 80 elever i årskullen. Endast 1 har kontakt. Efter 5 år på folkhögskola och massa elever. Endast 2 har kontakt.

För några år sedan var jag på 10 års rejunion från grundskolan. Och där vart jag ifrågasatt varför jag var där, jag är ju en svikare som lämnade allt och flyttade.

Om det nu mot förmodan skulle vara någon från den tiden som läser detta så kan jag inget annat säga än = det var inte jag som svek. Utan ni som svek när ni vände ryggen mot mig när jag vart sjuk.

Jag är stolt över mig själv som flytta endast 17år.
Jag är stolt över mina få som velat hålla kontakten.
Jag är stolt över att jag tagit mig så här långt.

Men priset jag fått betalat är att när inte min finaste sambo (som är mitt allt) är hemma/ledig så sitter jag helt jävla fucking alone. Om jag inte (som det känns just nu) ger mig ut på jakt eller lägger ner enormt mycket energi på att höra av mig kors och tvärs för att "slippa" vara ensam.
Det är inte någon som spontant ringer eller messar om att ses eller bara ändå. Det är inte någon som spontant plingar på dörren för en kaffe eller så.

Under 5 år som jag bott på detta ställe så är det 2 utanför familjebanden har plingat på dörren och umgåtts utan att jag måste jaga...