rosadun

Nej säger jag...Det är FAKTISKT NEJ JAG SÄGER.

Livet är som det är och blir varken mer eller mindre om jag inte gör något.

Försöker förbrilt att bygga upp en vanlig vardag mitt upp i allt.
Men vad gör man inte för att få ordning på allt?

Idag ska i alla fall brorsan och jag till mammsi på sjukan.
Och sedan så kommer jag att åla hem till mitt egna några dagar.
Ska till psykologen min i morgon och träffa kp idag. och det ska bli skönt.

vissa stunder är det som om tiden står stilla och andra stunder så rasar tiden i väg med en väldans fart.

Min mage efter op mår bara bra. längtar till jag får ta bort agrafferna...för just nu e de bara ivägen tycker jag.
Ne försöka kliva ur zombi landet nu och fejjsa dagen som den är kanske.

Mamma tänker på er alla som drabbats av allt som skett på något sätt

Okey jag försöker inte på något sätt och vis att "tävla-i-vem-som-har-det-tyngst" MEN nu är fan mitt mått rågat...
Och ja man sörjer och bearbetar på olika sätt...
Läs denna fina underbara matematik och om någon kan ge mig ett "bra svar" så lovar jag att den får ett pris:

1. I måndags gjorde jag en lite större operation allt gick bra...
2. I torsdags kl 13 klipps den super läckra (not) armbandet mitt bort och jag är fri att gå (allt är frid och fröjd...är mörbultat och ser ut som en sprutnakoman på kroppen. promenad över 4 min får mig att vilja spy)
3. sorgens dag...
4. farfar får en stroke...
5. Skrik och panik utbryter marken vittrassönder...gör allt för att få tiden att gå och få någon som helst jävla info från någonstans om hur det är med våran moder.
6. får ett sms av den karl som jag har allvarliga planer på att dela ett liv med...han ligger på akuten och har haft problem med hjärtat och drabbats av hjärtstopp ect ect

Och jag kan meddela att sträckan mellan hjärt akuten och där mamma ligger är iofs inte längre än 500 meter kanske. Men prova gå den med en ganska ny uppsprättad buk så plus att det är en lutning uppåt man går i.

Så nej jag har klivit över allt vad gränser av vad jag pallar nu så jag klarar mig resten av livet. Jag säger här med uppmig som individ för....ja LÄNGE...

och ja det är 36 timmar sedan hela jävla fucking helvettet brötlös...

Och jag skiter fullständigt i vad blodsband eller inte säger om vad som ska vara eller inte vara. Men den man som våran moder e gift med är inte bara hennes man och hans barns pappa...
Utan i mina ögon oxå min pappa, för han har funnits där för mig från första stund i vått och tort.
Och ja jag är lycklig över att mamma överlevde och allt vad det innebär...jag är tacksam för allt det. Och jag vet att min mamma även finns för "pappas" barn med om det är något.

Och ja de är en sketen liten håla de bor i ja...MEN FÖR I HELVETTE KAN ALLA JÄVLA FUCKING MÄNNISKOR GE BLANKA FAN I ATT TISSLA OCH TASSLA OCH FRAMFÖR ALLT GLO PÅ EN SOM ETT JÄVLA UTSTÄLLNINGS OBJEKT!!! OM DET ÄR NÅGOT NI VILL SÄGA...SÄG DET DÅ TILL MIG ISTÄLLET. ELLER HÅLL KÄFTEN DE FÅ NANO SEKUNDER DET TAR ATT GÅ BORT SÅ MAN SLIPPER HÖRA ERAT JÄVLA SNACK!!!

I would say to all of you people in the world: Take care of each other, love each other and socialize with each other as if it was the last moment you had together, because you never know when the last moment is. Everything can change on a sec ...

sitter på nålar och väntar på att den jävla telefonen ska ringa någongång...

http://www.vf.se/nyheter/arvika/trafikolycka-i-jossefors-tva-till-sjukhus

Jag kan bekräfta för er att det e min styvpappa som har ryckts ifrån oss hastigt.
Sitter just nu hemma hos mamma med mina syskon och nära vänner och väntar på besked om hur det är med mamma.

Det e verkligen super mega tungt just nu...