rosadun

Fattar inte riktigt vart tiden tar i vägen oftast. Tycker inte att jag gör något särskillt för att få den att gå.
I dag är det i alla fall 1 år sen farmor kastade in handuken för gott. Tiden har på något mystiskt sätt tagit sig frammåt.

Känner mig lite små konstig idag. Vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på och inte. Det är så mycket som behöver komma ut ur mig och jag vill så gärna berätta, få beskriva i ord vad som rör sig inne i skallen på mig. Men det går inte. Jag försöker och försöker att berätta...känslan...doften. Men orden finns inte...

Fattar inte riktigt varför jag bloggar igentligen...det är rätt så töntigt...känns så just nu. Fast kanske någon stans så är det väl att få ut sakerna i hövvet som jag gör detta?

KrampDamp

Jag vill oxå vara med som de andra...
Jag vill oxå kunna prata som de andra...
Jag vill oxå gämföra som de andra...

JAG VILL OXÅ:

Ha ett liv...visst jag har ett med det är inte som andra...fast visst jag vill inte bli en massupplaga och vara kopia av saker och ting. Men ibland skulle jag oxå vilja att det var som det borde. Man går upp på morgonen, städar, diskar, tvättar, lagar mat, betalar räkningarn, får en okey inkomst, jobbar, fina middagar, mysig grillafton, planera barn, föda barn, uppfostra barn, skaffa hus, bil, körkort, pensionspara, gifta, förlovade, sambo, mys, sex, närhet, ömhet, tillit...

Listan kan göras milslång med saker jag inte har...

Men det finns faktiskt saker som jag har och verkligen verkligen försöker värna om på alla sätt och vis.
Jag har min familj fast än att den är ihop knåpad och skarvad på alla des konstiga sätt och vis...men jag har de och de betyder massor för mig. Och jag hoppas att de vet vilka det är...och jag försöker att tala om det för de så att de ska veta att jag bryr mig massor om de och att de är min familj...

Tankar och känslor är fasiken icke stabilt just nu...vill igentligen innerst inne bara gråta en skvätt eller två...helst tre. För inom mig är jag inte det minsta stark...fast visst stark är jag nog för att jag har tagit mig så här långt på min resa genom livet. Men jag är inte stark när jag som mest behöver vara det för stunden...
Det är så mycket som snurrar runt i hjärnan...så mycket som jag skulle vilja sätta ord på...men som jag inte vet hur. Det är som att det är en stor seg klump som är stor som globen...men som ska ut genom ett litet nålsöga. Jag försöker att få ut de...men det är svårt. Försöker skrapa bort på klumpen för att få ut bit för bit genom hålet...men det gör så enormt fruktansvärt ont när jag skrapar på klumpen.
Men det är nog så...när livet kommer ikapp en...och man kämpar med att vara frisk för att vara sjuk...

Tiden rinner iväg...och jag kan bara ligga stilla och se den passera...sakta sakta tynar den bort tills inget finns kvar... ... ... ... ...


KrampDamp

Hur är det igentligen tänkt att det ska vara när det inte blev som det skulle?
Jag vill oxå bli "något" så även jag kan få vara med i samtal och slänga mig med sina ord och visdom.
Är 26 år...och sen då? Vad mera kan man lägga till där?
...
...
Hur var och när?

Hur ska jag bli?
Var ska jag bli?
När ska jag bli?

Mummel mummel mutter mutter

Även om utsidan är glad och sprallig och vett infinner sig...
Så är icke allt vad det synes vara... ... ... ... inte på lååååååånga vägar... ... ...

Men men... ... ... ... Tänker icke giva upp om jag så ska hänga upp mig själv på en kött krok för att vara i lodrät läge...

KrampDamp