rosadun

Det är bara ibland som allt bara slängs ut i en ovishet som varken har mark under fötterna eller land i sikte.

Jag tänker för mycket, jag vet. Jag jobbar hårt på att inte tänka. Jag håller andan, biter mig i fingret, försvinner in i mig själv, räknar allt som går att räkna, fåglar trappsteg, löv, stjärnor, steg, ljud, allt allt allt går att räkna minst en miljon gånger. Ibland råkar något fokus fastna lite för hårt och det blir en ritual eller ett tvång. Välj själv att kalla det vad du vill. Men för mig är det bara ren överlevnad många gånger. För mig är det bara ett effektivt sätt att fokusera. Jag lider inte av att ha mina mönster, jag lider snarare av att inte ha något mönster. Min hjärna behöver miljarder av sekunders aktivitet varje minut. Det är aldrig tyst eller tomt i mig. Till och med tystnad har ett skrik.

Jag kan fånga upp ett fokus och jag kan behärska mig till den gränsen att inget syns utan på. Inget av mitt kaos syns utåt när det väl gäller. Men jag klarar inte att förmå mig att ha den enorma energin eller focuset att klara 40 timmar i veckan om och om igen och igen.

Och jag känner mig i stort sätt alltid som världens mest uslaste människa och knappt värd luften jag andas. När jag gång på gång inser att hur högt eller hårt jag än önskar, så passar jag inte in i samhället när det gäller slit, släp, eftersträvan till 100% totalt häst jobb att klara av varje dag som "alla andra arbets myror".

Men som sagt, ibland blir det bara för mycket och då skriker min hjärna så hårt att tårarna rinner i ett desperat försök att dränka skriket.

Kyss å Hey