Från mitt inre
Jag vill dela med mig av min historia ( eller vad man ska säga). Jag gjorde min op den 30 maj 2011 på akis i uppsala. Men från det att remissen bekräftades på metabolen till op gick det ganska precis 3 år. Jag har fått "bråkat" massor och verkligen fått blottat min själ. Den 30 maj 2011 när jag opades gjordes det med öppen kirurgi ( alltså inte titthål) 20 cms ärr och 25 agraffer efter 4 dagar fick jag åka hem och påbörja livet med en av mina absolut högsta öndskningar inslagna.
Om min resa hade stannat där så hade nog förmodligen mitt liv sett betydligt mer annorlunda ut nu. Men 2 juni 2011, 2 timmar efter att jag lämnat avdelningen sker en stor och endå välomskriven mcolycka och jag förlorar min pappa och min mamma blir så allvarligt skadad att läkarna faktiskt pratar om att hon kanske inte kommer att klara sig. Så mina rekomenderade 14 dagars vila byts ut mot vakande och planering och andra förberedelser. Och som om detta inte räckte så blir det andra kraftiga förändringar inom familjen. Och allt detta resulterar i att jag på loppet av 4 månader går från 159 (173 innan 4 veckors pulver) till 114. Kraftiga blodtrycksfall, taskiga blodvärden och extremt kraftiga hår avfall. Resulterade i att metabolen inte ville skriva ut mig till husläkarna vid återbesök. Då de ansåg att min hjärna/kropp fastnat i ett "ätstörnings beteende" och att jag skulle få bästhjälp av dem och inte vc. Nu har det gått ca 2 år som inneburit flertal blodprovtagningar, piller justeringar, vikt uppgång, terapi terapi terapi. Så kan jag bara säga att jag ångrar INTE min op någonstans, inte en enda sekund har ångern funnits. Allt detta har gjort mig starkare än någonsin. Och jag har verkligen fått en andra chans och ett extra stort plus i allt är att jag under denna tid mötte mannen i mitt liv ( men det är en annan historia )
