rosadun

Åhåjaja...nu var det ett litet tag sen sit. Har tänkt massa gånger att jag ska skriva av mig lite. Men så när jag väl har satt mig så bara kan jag inte formulera orden riktigt av någon anledning. Fy blä...det är sån frustrations ångest runt mig att jag tror jag blir galen snart....eller i alla fall mera galen än vad jag är.

Va fan ska man ta sig till när man vet vad ens mål är men man har ingen energi eller aning om vilka beslut man ska fatta för att ta sig dit? Känner mig helt hopplös när jag försöker att bestämma mig för hur det ska bli. Och sen när man söker information om det olika alternativen så är det inte lätt att få fram det man verkligen vill. Önskar igentligen att jag hade en dator som jag kunde prata med och så kunde den atomatiskt ta fram informationen som jag behöver.

Ett enormt stort TACK för de första kommentarerna som har skrivits här. Det känns lite roligt att man i alla fall vet att någon läser det jag svamlar fram.

Har kommit fram till att jag verkligen kan förstå de människor som tar livet av sig när sjukvården håller på och bolla med en som de faktiskt gör. De går mig verkligen på nerverna och ni som känner mig vet att jag inte är särskilt bitter eller sur av mig och att jag inte ger upp i första taget, men nu ta mig fan så börjar verkligen tålamodet att tryta rejält. Känner att jag verkligen inte kan vara trevlig när sjukvården hör av sig (det jävligt få gångerna det gör de mot vad de ska). Så förra veckan när den sketa psykologen hörde av sig så kännde jag bara att det flimmrade för ögonen och att jag inte fick någon luft. Och sen när jag väl fick orden att komma fram och jag konfronterade henne och ställde mot frågor. SÅ kännde jag bara hur skit arg jag är och less, sur , tvär.
Och så mitt i alltihopa så säger hon "jag förstår att det är frustrerande att gå hemma så länge" MEN VA I HELVETES JÄVLA GLÖDHETA PORTAR!!! Hur kan man igentligen haspla ur sig något sådant när det FAKTISKT i grunden till att det tar sån tid är deras "fel". Och till deras försvar att det tar tid är svaret " Du är inte ensam om att behöva komma hit". Var på mitt snabba svar blir "Ne jag vet, för om det var så skulle DU inte ha det jobb du har". Det har inte tagits så possitivt när jag har svarat det, jag menar inte något illa med det. För det är ju faktiskt SANT att det är så. Fanns inte vi så fanns inte deras jobb.

Har fått höra att sjukvården ser det som possitivt att jag är så medveten trots mitt psykiska. Visst det är säkert jätte bra, men jag kan tala om att det inte är så jävla lätt alls att vara det. Önskar ganska många gånger att jag bara kunde flumma med i tankarna. Men ICKE att jag gör det. Sitter dagarna i enda och hör tankarna snurra runt runt och runt i skallen. VIssa dagar så är det under all kontroll, men det kommer även dagar där det verkligen inte finns någon kontroll.

Bahh nu ska jag göra något annat.....*tittar mig om* tja, väntar på att tvätten ska blli klar så jag kan hoppa in i duschen och börja fundera på hur jag ska förändra mig själv. Det blir nog bild bevis senare=)



KramDAmp